Innehåll

1. Parallella världar.

2. Big bang existerade aldrig.

3. Kul-blixten.

4. Relativitetsteorin och rörelseenergi.

5. Global uppvärmning förhindrar ny istid.

6. Gravitation i centrum av en planet, en stjärna eller ett svart hål.

7. Medborgarlön, skrivet på norska. (Versionen som miljöpartiet fick av mig i mitten av 1990-talet.)

8. Kemisk bindning av uran för att stoppa radioaktivitet.

9. Gratis avsaltning av havsvatten.

10. Utdragbara däcksdubbar.

11. Betraktningar.

12. Protonplattan, eller konsten att upphäva gravitationen.

13. Ljusets konstanta hastighet.

14. Vägen mot Otronplattan eller uppföljaren till Protonplattan.

15. Magnetisk repulsion.

16. Gravitationen och strängarna.

17. Fotonens död.

18. Fysiken möter filosofin och religion.

19. En förklaring till den komplicerade kvantfysiken.

20. En ytterligare spik i fotonernas kista.



Parallella världar.
Atomen fick sitt namn i antikens Grekland. Då ansågs den som materiens minsta byggsten och därför odelbar. (“Odelbar” på grekiska = “atomos”). Under de senaste drygt hundra åren har emellertid atomen fått öppna sig och ge ifrån sig sina innersta hemligheter. Steg för steg har mindre beståndsdelar upptäckts. En teori säger i tillägg att alla dessa redan vedertagna beståndsdelar är uppbyggda av något som har fått benämningen “strängar”. Det anses också att det, i t.ex. en proton, är stora avstånd mellan nämnda strängar. “Stora avstånd” i relation till de små strängarna.

En komplett atom, inklusive de fotoner den kan sända ut, måste logiskt sett bestå av ett begränsat antal typer strängar. En eller flera typer strängar, eller kombinationer av dem, bildar elektroner, andra protoner, neutroner, osv. Vi kan referera till dessa strängar som "klass 1" strängar. Jag undviker benämningen “grupp”, då detta ord är intimt förknippat med kemins indelning av atomer i det s.k. periodiska systemet.

Existensen av olika typer strängar måste innebära att strängarna inte är de minsta byggklossarna! Men det är en annan spännande historia, som jag inte skall vidareutveckla här.

Med största sannolikhet finns det också strängar utanför "klass 1". Det vore ju anmärkningsvärt om “våra” atomer har behov för alla typer av strängar i universum. Och strängarna utanför klass 1 reagerar naturligtvis inte på någon av strängarna som bygger upp vår värld. Gjorde de det skulle vi ju placera dem i nämnda klass 1. Logiken tar oss vidare till att anta att det också är stor sannolikhet för att dessa strängar utanför klass 1 kan bilda egna konstellationer (atomer). Det kan mao. finnas klass 2 strängar, klass 3 strängar, m.fl. som har bildat sina egna världar.

En eventuellt existerande atom uppbyggd med klass 2 strängar kan gå rakt igenom en av våra (klass 1) atomer, eftersom strängarna i de olika klasserna (enligt definitionen) inte reagerar på varandra. Dessutom är avståndet mellan strängarna i de respektive atomerna så stora att det är liten risk att de fysiskt skulle trassla in sig i varandra. Mao. vi kan ha en parallell värld mitt i bland oss. Huruvida en sådan värld har utvecklat biologiskt liv är en annan fråga. Om inte i klass 2, så kanske i klass 3 eller i någon annan eller andra klasser. En eventuell varelse från en sådan värld kan, som en konsekvens av ovanstående förklaring, vandra genom en av våra husväggar eller utsättas för en exploderande atombomb utan att märka något. (Det kan i tillägg vara så att denna varelse också funderar på dessa frågor.)

Strängteorin förklarar diverse fenomen och problem med andra teorier, och har därför tagit oss vidare i förståelsen av atomen. Än så länge går det emellertid inte att med fysiska experiment bevisa existensen av strängar. Ännu svårare skulle det vara att påvisa strängar som inte ingår i “våra” atomer, då våra verktyg/instrument är uppbyggda av klass 1 atomer och därför inte kan registrera strängar tillhörande andra klasser.

Strängteorin har också medverkat till matematiska formler som visar att det finns 11 eller 26 dimensioner. Ovanför beskrivna klassindelning av strängar kan kanske vara ett kompletterande bidrag till förståelsen av berörda teorier och konstateranden.

Sammanfattningsvis: Om strängteoriens antagande om att atomer är uppbyggda av strängar är riktig, så är det lika riktigt, logiskt och naturligt att anta att det också finns strängar som inte ingår i vår världs atomer.

Spekulationer ifm. ovanstående.

Nämnda strängar i andra klasser skulle ju klassvis kunna bygga sina egna atomer, och utgöra grunden för andra världar mitt i bland oss. Om det i tillägg skulle vara så att "våra" strängar kan påverka strängar i en annan klass, men inte tvärtom, så skulle vi vara synliga för, och kunna påverka, världen uppbygd av strängarna i den andra klassen. Många s.k. övernaturliga händelser ges i bland en förklaring som bottnar i en religion, med universums skapare som dirigent. Få har sökt efter förklaringar som baserar sig på samverkan med en parallell värld. Om exempelvis en hjärna är mottaglig för "signaler" från en annan parallell värld skulle detta kunna förklara mycket. Och om strängarna-atomerna i någon parallell värld har förmågan att påverka atomerna i vår värld skulle detta också förklara fysiska fenomen, som t.ex. de kända och filmade kirurgiska operationerna, med bara händer som instrument, som har utförts på Filippinerna.


Rolf Sjöström, 23/4 2005.




Big bang existerade aldrig.
Universum är alltså, och som antytt ovanför, ett "hav" av strängar. Det är oändligt stort, oändligt djupt och utan yta. Så har det varit i evig tid, och dess eviga oändlighet kan fylla en betraktare med känslor av religiös natur.

Vi befinner oss i universum og detta "hav" kan, enligt definitionen på universum, aldrig betraktas utifrån. Ett faktum som kan vara svårt att förklara med bara 3 dimensioner. Detta strängarnas hav har öar, där strängarna har bildat atomer. Atomer som sedan bildat stjärnor, planeter, galaxer och t.o.m svarta hål. Och som redan antytt ovanför kan det finnas ett sådant universum för varje klass av strängar, universum som delar samma rymd.

Nämnda svarta hål är förklaringen till universums ständiga död och pånyttfödelse. De kan existera i centrum av galaxer som relativt stabila svarta hål, med stjärnor som rör sig runt dem, på samma sätt som planeter rör sig runt en sol. Dessa stjärnors explosiva död skapar inte bara planeter, men matar också ett dylikt svart hål.

När ett svart hål har dragit till sig så många stjärnor och planeter, att gravitationen i det svarta hålet börjar krossa atomerna, då sipprar-sprutar strängarna från dessa atomer ut från det svarta hålet. Strängarna känner inte av gravitationen, men det blir trångt också för dem när atomer kollapsar. Minskat antal atomer gör att gravitationen i det svarta hålet minskar, och jämvikt har uppnåtts. På så vis blir också ett svart hål evigt. Om det inte var så att det svarta hålet skulle krossa atomer och släppa ut strängar, då skulle hela vårt universum bara vara ett enda svart hål redan nu.

De lösgjorda strängarna börjar så småningom fastna i varandra och till slut bilda stora skyar av vätgas. Gravitationen, som föds med dessa atomer, drar till slut ihop dem till nya stjärnor. Kanske hinner dessa slockna innan de på nytt drabbas av ett svart hål. Cirkeln är sluten. Det exempelvis tusen miljarder år det går mellan varven för denna cirkel avgörs av konstellationen till berörda galaxers. Det finns naturligtvis flera svarta hål som opererar oberoende av varandra, och några som kolliderar. I det senare fallet krymper de sammanslagna svarta hålen omgående till storleken för jämvikten beskriven ovanför.

Och beskrivna cirkel har snurrat i evig tid ett oändligt antal gånger. Ett oändligt antal gånger multiplicerat med exempelvis tusen miljarder år är universums ålder. Inte 15 miljarder år (naiva tanke), bara för att våra teleskop inte når längre än dessa ljusår bort.

Solsystem och liv uppkommer, för att sedan slukas, innan de skapas på nytt igen. Så måste det vara, för inget har en början och inget har ett slut, inte heller i strängarnas ocean. Teorierna om ”Big Bang” och uratomen är konstruerade i den tron att allting måste ha en början, eftersom det är svårt att förstå att något kan vara evigt. Människan har inte bara svårt att förstå evigheten. Många religioner har också utsett en skapare till universumet. Det som kan vara svårt att förstå är hur denne eventuelle skapare skulle ha människan som sin huvuduppgift, när den tid människan existerat inte ens är mätbar i universums historia.

Det logiska och riktigheten i ovanstående, leder gärna till en känsla av människans intethet. Man vill ju gärna tro att människans plats i tid och rum är större, t.ex. genom att proklamera att vår värld inte är så gammal. Men det kan vara till hjälp att mentalt försöka omfamna förståelsen av strängarnas ocean, moder till alla universum, och anamma en filosofi som går ut på att i möjligaste mån njuta av tillvaron.


Rolf Sjöström, 24/6 2008.



Kul-blixten.
Kan det vara så enkelt att detta ljusfenomen inte är något annat än joniserade kvävejoner som bundit sig samman.

En blixturladdning går genom joniserad luft som till 78 % består av kväve. Under speciella förhållanden bildas en s.k. kulblixt. Det är rimligt att anta att kulblixten då är luft/kväve som fortfarande är joniserad, genom att hålla kvar elektroner, eller hålla kvar ett underskott av dessa.

Kväveatomen kan ha olika oxidationstal. T.ex. kan den uppta 3 elektroner för att få ett ”mättat” 8 elektroners yttre skal. Dessa 3 extra elektroner kan vara gemensamma för många atomer och därmed binda samman dessa. Detta är en instabil förening eftersom den baserar sig på ett överskott av elektroner. Luftens andra ingredienser medverkar till en livlig aktivitet bland dessa överskottselektroner, som vandrar mellan atomerna. Ljus (och övrig utsändning av fotoner) uppstår när elektroner byter till ett skal med lägre energi. Det är rimligt att anta att de extra elektronernas vandring resulterar i många skalbyten och därmed förklarar kul-blixtens ljus.

När kulblixten till slut kommer i kontakt med något material som kan leda överskottet av elektroner till jord, sker detta som en urladdning, och kväveatomerna återgår till vardagen. Då bildar de stabila par som lånar 3 av varandras elektroner för att uppnå det önskade 8 elektroners skalet.


Rolf Sjöström, våren 1975.



Relativitetsteorin och rörelseenergi.
Många har haft svårt för att förstå Einsteins enkla formel: E = M * C², alltså energin = massan multiplicerat med ljusets hastighet i kvadrat.

Men den är ingenting annat än en omskrivning av E = M * H², alltså den formel som säger att t.ex. en bils rörelseenergi ökar med kvadraten på hastigheten.

Relativitetsteorin säger med förstnämnda formel att massa kan övergå i energi och tvärtom. Massan i detta fall utgörs av fotoner (t.ex. dem som vi upplever som ljus). Fotonerna rör sig med ljusets hastighet. Fotonernas rörelse är vågformad. De som har kortare våglängd har högre energi. De måste ju röra sig snabbare för att trots vågrörelsen ändå hinna förflytta sig framåt med ljusets hastighet. Ser man en gång till på formeln så finns ingen parameter för våglängden. Man får väl därför anta att M ges ett högre värde för fotoner med kort våglängd, eftersom ljusets hastighet är konstant.

Om vi ser på exemplet med bilens rörelseenergi en gång till och undrar varför den ökar med kvadraten på hastigheten, så är svaret ganska enkelt. Om bilen håller en viss hastighet, så har vi redan upparbetat en viss rörelseenergi. Det är denna vi ökar vid hastighetsökningen, och inte en stillastående bil vi ger rörelseenergin till.

Man kan, med en enkel test, lätt konstatera att rörelseenergin i en bil i alla fall inte står i ett linjärt förhållande till hastigheten. Detta gör man genom att låta bilen rulla på flat väg och se hur mycket längre den rullar vid högre hastigheter än vid lägre. Kör t.ex. i 90 km/t och låt den rulla tills 80 km/t uppnås. Jämför längden på denna sträcka med t.ex. rullning från 30 km/t till 20 km/t. Trots att luftmotståndet är mycket högre när man kör fortare, så rullar man längre i det första exemplet.


Rolf Sjöström, 29/6 2008.



Global uppvärmning förhindrar ny istid.
Med jämna mellanrum har Norden och andra delar av världen drabbats av en alltid återkommande istid. Som tidigare nämnt så går ju allting i cykler.

Just nu är det arktis och antarktis som har istid. Det är dessa platser på jorden som får minst solljus. Om den axel som jorden roterar runt flyttar sig, blir det andra platser som får minst solljus och därmed istid.

Vad skulle då kunna tänkas vara orsaken till att jordaxeln ändrar sin vinkel (i förhållande till solen). Ett logiskt svar är: is.

Men först: Antarktis är en stor kontinent med ett, fram till nutid, stadigt växande istäcke, som är upp till 4 km tjockt. Om det inte vore för all erosion som för med sig material ut i haven, skulle det kanske vara möjligt att dokumentera att haven har sjunkit ifm. uppbyggnaden av is på antarktis. I dag pratas det ju om att haven skall stiga om isen smälter. Jorderosionen ges kanske en alltför underordnad roll i sammanhanget.

Trä en kula på en relativt liten pinne, och snurra pinnen med kulan. Gyroeffekten gör att pinnen med kulan kan hålla balansen. Hur mycket vikt kan därefter läggas på botten av kulan innan det blir problem med balansen? Omformulerad fråga: Hur nära var vi att få Nordpolen placerad över t.ex. Europa. Kom den globala uppvärmningen som en räddande ängel? Vad är bäst? Istid eller något varmare väder?

När jordaxeln ändrar sin vinkel går det fort. Eller varför ändrade klimatet sig så plötsligt att mammutarna blev för raskt inpackade i snö/is, för att hinna bli uppätna av den tidens rovdjur/asätare.


Rolf Sjöström, 30/6 2008.



Gravitation i centrum av en planet, en stjärna eller ett svart hål.
Kan det vara så att:

Ett föremål i centrum, av t.ex. jorden, blir utsatt för en gravitation som drar i föremålet från alla sidor. Föremålet upplever därför en tyngdlöshet som kan jämföras med att befinna sig på ett visst avstånd mellan jorden och månen.

Centrum blir, trots detta, sammantryckt av omgivande materia.


Rolf Sjöström, 1/7 2008.



Betraktningar.


Fetman - Vår tids gissel.

Så har äntligen en statistisk undersökning verifierat det som alla koncentrationsläger redan har visat. Nämligen; För att gå ned i vikt skall man äta mindre. Det spelar alltså ingen roll vilken bantningsmetodik man följer. Det kan naturligtvis också vara en fördel att röra på sig. Eftersom andra statistiska undersökningar i tillägg har visat, att fetman är lika livsförkortande som rökning, borde detta vara ett intressant tema.

Med följande parametrar;

M = Mat eller sötsaker.
A = Utfört arbete. *)
F = Fläsk på kroppen.

får vi ekvationen: M - A = F, där F får ett negativt värde vid viktsminskning. Kalla gärna ekvationen för Sjöströms lag.

*) I dessa tider av massarbetslöshet kan man ta till joggning eller snöskottning. Men detta borde egentligen reglera sig själv genom att mindre intjäning borde ge mindre pengar till mat.


Den svenske byråkraten.

Med jämna mellanrum kommer chockerande saker om våra byråkrater upp till ytan och till massmedias kännedom. Och vi undrar hur det kan vara möjligt.

För att lättare förstå något, måste man ibland dra sig lite tillbaka så att man ser flera saker samtidigt. Om vi börjar med den omtalade tsunamikatastrofen. Italienarna reagerade på en gång, och sände direkt en hjälpinsatsstyrka. En god svensk byråkrat, gipsad med formalitet och paragrafer, ser antagligen med dödsångest på de livliga och de, för honom, kaotiska italienarna.

En vanlig svensk grå byråkrat har antagligen haft mer ordnade uppväxtförhållanden än sin italienske kollega. Kan detta bidra till att en italiensk byråkrat, mha. sina personliga erfarenheter, agerar med ett större personligt engagemang? Och kan det vara så att om en italiensk byråkrat inte når fram eller får en reaktion den ena vägen, så försöker han en annan väg? Om ingen svarar en telefon, försöker man med ett annat nummer. I självgoda Sverige, uppbyggt på ett skelett av regler, litade man på systemet. Att lita på, att något fungerar, har man inte råd till i Italien.

Svenska myndigheter har efter nämnda katastrof, stolt proklamerat, att nu har vi byggt upp en beredskap som skall hantera nästa katastrof. Detta hjälper lite, när dammet åter igen har lagt sig över våra sovande byråkrater. En apa i siden är ju fortfarande en apa.

Om vi analyserar fallet "Louise", så ställer jag mig tvivlande till att det skulle kunna ske i andra länder. Här uppvisade byråkraterna en annan intressant egenskap. Nämligen att ju mer information de fick, desto immunare mot intryck blev de. Det var ingenting som hjälpte. Ju högre det ropades, desto mer höll de för öronen. En byråkrat skall inte låta sig styras av folket, kan vara en gällande princip. Och i stället för att agera, planerade man nya möten.

Efter avslöjandet stiftades ännu en lag för att förhindra en upprepning. Men det fanns redan en lag om att barn inte skall fara illa, så det är inte fler lagar vi behöver. Vi behöver personligt engagemang och handlingskraft, egenskaper som antagligen belönas lika lite i vårt samhälle som i det gamla Sovjet. Våra byråkrater kan väl därför sägas vara en produkt av vårt samhälle och Jantelagen. Ett ev. arbete mot bättre hållningar kanske måste börja med oss själva.


Husbränder.

De flesta husbränder får tyvärr, och som oftast, pågå tämligen ostörda av brandmän. Det verkar som att ett trähus är förlorat redan efter en fullt utvecklad brand i bara ett rum. Och ser man en brandman stå med vattenslangen riktad mot detta rum, så påminner det om en vattenpistol mot en braskamin. Redan för många år sedan demonstrerades hur vatten kan användas mer effektivt, bara genom att med högt tryck tvinga vatten till förångning genom att pressa det genom mindre hål. Vattnet får inte bara en större spridning. Det går också åt mindre vatten, och det blir mindre vattenskador. I tillägg sänks temperaturen på vatten som förångas med beskrivna trycksänkning.

Och då infinner sig frågan: Varför har man inte ett t.ex. 2 meter långt mässingsrör med t.ex. 100 hål, och kopplar detta rör till en arm/lyftkran på ett brandsläckande fordon, som leverar vatten med ett så högt tryck som möjligt till röret, mha. metallarmerade slangar eller metallrör hela vägen från kompressorn. Med en vattendriven och rask rotation av röret blir spridningen av vattnet total. Storleken på de munstycken, som släpper ut vattnet, bör kunna regleras med ett inre rör. Nu är inte undertecknad utbildad på brandsläckning annat än med det som lärdes på en flygflottilj. Men jag vågar säga att ett fordon som trycker in ett sådant rör genom ett fönster och håller röret centralt i rummet, det släcker elden. Ingen brandman eller brandvetenskapsakademi skall få mig till att tro att det är bättre att stå och spruta med en vattenslang från utsidan av ett brinnande hus.

Det kan inte vara en kostnadsfråga som förklarar varför brandmännen inte har utvecklat ett liknande fordon eller liknande tillbehör till ett existerande fordon. Eller är det gratis att bygga upp alla de hus som nu brinner ner?

Som amatör kan man undra över mycket. T.ex. när hela den mycket långa vindsvåningen brann upp i Umeå denna vinter. Det började brinna i mitten, och där brann det när elden började bekämpas. Av någon oförklarlig anledning så gick man inte in med de brandsläckande åtgärderna från kortändorna av den långa byggnaden. Det borde väl inte saknas utrustning för reguljära släckningsarbeten, eller?


Privatisera sjukhusen?

Anledningen till att jag tar upp denna fråga, är enkel. Statlig verksamhet visar sig ofta ha en styrning som inte gagnar ekonomin. När det denna vinter har framkommit att bara ett sjukhus kastar 255.000 kg mat varje år, och de andra nästan lika mycket var, så får man en god indikation på hur väl ekonomin sköts. För det är ju naturligtvis inte bara resursen livsmedel som det är ett orationellt utnyttjande av. Också i Norge kan frågan ställas. Där lämnade en kirurg sin anställning på ett statligt sjukhus, eftersom han tvingades till allt för mycket pappersarbete, medans köerna växte. En rationell arbetsplats hade naturligtvis avsatt annan personal för pappersarbetet. Några andra som inte fick gjort så mycket under veckorna, gick samman och gjorde upp till ett dussin operationer på patienter med ögonstarr varje helg.

Ett privat sjukhus måste drivas så att det blir ett överskott som är intressant för ägarna. Då kan man naturligtvis fråga sig om det överskottet kommer att göra sjukhusen dyrare. Med exemplerna ovan finns det antagligen nog med rationaliseringsvinster som kan bidra till stora överskott.

Vid en privatisering skulle den del av statens kassa som i dag används för att driva sjukhusen användas för att betala för varje patients besök på ett privat sjukhus, efter en fastställd maximumtaxa. Det finns emellertid exempler på att privatisering av vård kan frammana en girighet som går ut över patienterna. För att inte riskera att vinstintressen leder till vanvård, måste dessa privata sjukhus konkurrera med varandra. Om ett sjukhus, geografiskt närmast patienten, blir känt för en okomfortabel behandling, skall patienten kunna välja ett sjukhus i en annan del av landet. Och kanske skulle de effektiva marknadskrafterna, lusten att skaffa sig kunder (patienter) helt eliminera sjukhusköerna.


Rolf Sjöström, 3/3 2009.




Protonplattan, eller konsten att upphäva gravitationen.
Vårvintern 1974 genomförde jag experiment som var kulmen på 2,5 år av tänkande och förberedelser vid sidan av det dagliga livet, först som student i Uppsala, följt av militärtjänst i Söderhamn och vid den här tiden som student i Sundsvall.

Det var redan mörkt ute och gardinerna var fördragna för fönstret på mitt lilla rum. Bandgeneratorn gick för fullt och gav ifrån sig decimeterlånga ljudliga blixtar, samtidigt som jag försökte leda den höga spänningen via en elektrod av guld in ett glasrör med saltsyra.

Jag höll till i ett litet rum som jag hade hyrt sedan hösten, detta läsår. Mina 2 hyresvärdinnor hade ett hus på Branta vägen 22. Över trappen vid ingången hade de, med en mindre pensel, skrivet ”Tubo” med blå bokstäver. De bodde på den nedre våningen, och hyrde ut några rum på den övre. Dessa var redan upptagna, så jag fick hyra ett rum nere hos dem, för 170 kr i månaden. Rummet låg till höger, i änden av hallen, och utgjorde husets nordvästra del. Vid hallens vänstra ände låg köket.

Skrivbordet stod vid rummets enda fönster i gaveln mot väster, och sängen längs väggen mot nord. Sett från rummets dörr stod det direkt till höger en byrå, och på den en flat grön skål med vatten. Till Ida Kullins och Beda Hallins - ja, mina hyresvärdinnor hette faktiskt så - stora förfäran och förskräckelse hade jag fått liv att uppstå i denna lilla ansamling av vatten. Jag tyckte också själv att det var fantastiskt. ”Sea Monkeys” stod det på den lilla påsen med små frön.

Mina hyresvärdinnor var nu mest oroliga för vad mina ovanliga experiment skulle kunna ställa till med, och tittade ibland in. Jag vågade naturligtvis inte förklara min ambitiösa plan. Det var illa nog som det var. Allt var uppriggat på skrivbordet, och det hade varit många försakelser innan jag äntligen hade kommit till denna milstolpe. Både tid för ett normalt socialt liv och delar av studielånet hade offrats för min stora plan.

Jag såg ibland, med avund, på mina sjöapor som redan nu var i färd med att para sig. De kunde väl åtminstone tacka mig. Nåja, när jag har mitt på det torra, skall det väl bli tid för mig också, tänkte jag.

Det hela började i Uppsala, när jag kom att tänka på likheterna mellan gravitation och magnetism. Vad är magnetism? Vi vet vad som skall till för att generera magnetism, och att fenomenet inledningsvis kan förklaras med utväxling av fotoner. Men vad är gravitation? Utväxling av de ännu inte bekräftade gravitonerna? Vi vet att gravitationen existerar mellan materia ner till en atoms nivå. Men var är gravitationen när vi plockar isär atomen? Det sägs att det finns fyra grundkrafter på atomär nivå. Vad jag inte visste var att Einstein in i det sista, fram till sin död 16 år tidigare, redan hade försökt lösa gåtan med gravitationen, som ansågs vara en av de fyra nämnda krafterna. Jag började nu luta åt att om den kanske inte fanns som en egen kraft, så skulle den i alla fall på atomär nivå vara besläktad med magnetismen. Varför leta på ett djup som kanske inte finns? Jag ritade och lindade koppartråd i spolar inför kommande experiment med magnetismen.

Militärtjänsten blev ödeläggande för vidare tänkande i dessa banor. En extra rem konstruerad för stridsutrustningen blev i stället mitt bidrag till civilisationen detta år. Så när hösten kom 1973, och jag åter tog tag i min plan att knäcka gåtan med gravitationen, fick jag börja med ett nästan tomt huvud efter denna trevliga mentala paus.

Den mest kända kraften i en atom är den som härskar mellan proton och elektron, det som ger upphov till elektricitet. Det är därför naturligt att anta att samma krafter kan förklara gravitationen, eftersom protonerna i en atomkärna också verkar attraherande för andra atomers elektroner, vilket ju resulterar i att atomer dras mot varandra, och det kanske oberoende av avstånd.

Men hur skulle en samling protoner, utan det omgivande molnet av elektroner, reagera mot omvärlden om man isolerade dem i en glasbehållare? Skulle dess repellerande kraft mot omgivande atomers protoner då vara större än attraktionen till de omgivande atomernas elektroner? Jag ritade och tänkte. Tog bl.a. hänsyn till att elektronerna var mer utspridda och att deras attraktionskraft därigenom var mer splittrad.

Det var dags att försöka. Från Norstedt i Stockholm fick jag uppskickad en bandgenerator, den största investeringen. En iskall vinterkväll fick jag för 25 kr med mig en symaskinsmotor från en liten Bernina-butik i centrum. Från en guldsmedsaffär; en bit guld, som jag hamrade ut till en spikformad elektrod. Ett glasrör, uppskickat tillsammans med bandgeneratorn, blev mha. min bror och en blåslampa, bearbetat till önskat form. Dvs. att det efter att ha blivit avskuret till 10-15 cm’s längd, fått ena änden lutad uppåt, och den andra änden avsmalnad till en spets, som gjorde röret tätt i den änden.

Detta var upplägget inför experimentet, där planen var att mha. av en kemiskt stabil anod-elektrod, guldet, och hög spänning åstadkomma en elektrolysprocess där ett större överskott av protoner skulle bli kvar i glasröret. Kloret från saltsyran skulle alltså pysa upp förbi guldet. Protonerna skulle samlas i den andra täta ändan mha. ett magnetfält från en kopparspole lindad runt glasrörets andra ände. Kanske hade jag också ett fält av minusspänning från bandgeneratorn mot denna sida. Svagheten med detta upplägg var att jag, för att separera vätejonerna, dvs. utvinna protonerna, måste genomdriva en elektrolysprocess utan katod.

Det var med blandade känslor som jag startade symaskinsmotorn och bandgeneratorn dundrade i gång. Jag var både oroad för att det skulle ske något och oroad för att det inte skulle ske något.

Men det skedde absolut ingenting, ingenting som jag kunde registrera. Jag hade närt en förhoppning att det skulle vara möjligt att förnimma lite klorlukt, men inte ens det. Så både Ida och Beda kunde andas ut denna gång. Jag var oavsett nöjd. Jag hade i alla fall försökt. Senare har jag förstått att det skall till åtskilliga miljoner volt för att hålla elektroner borta från protoner.

Hade jag känt den förväntade klorlukten skulle nästa steg ha varit att förlänga röret med den omgivande kopparspolen, samt att ansluta dess mynning till en stor flat glasbehållare som då skulle bli världens första protonplatta. T.o.m. benämningen ”protonplatta” skulle vara ny. Men hade jag kommit så långt skulle jag också ha behövt den antika greken Hermes' magiska sigill för tillslutning av glasrör. Förhoppningen var också att glasets kristallstruktur skulle förhindra elektroner att ta sig in till de åtråvärda protonerna. En mer avancerad lösning skulle kräva magnetfält.

Jag låg på sängen och tänkte. Skulle jag kanske ha gjort glasrörets ”protonände” längre? Var magnetfältet från spolen rättvänt, och var strömmen genom den tillräckligt stark? Började inse att det var dags att kasta in handduken och börja vandringen på livets knöliga stig, där ens enda funktion skulle vara som konsument bland övriga betande kor. Inget dumt liv egentligen, men att få ett jobb efter studierna ansågs inte som en lätt uppgift. Ej heller så spännande. Om jag den gången hade hört spådomen om att Ånge, min hemkommun, skulle bli centrum för den nya vetenskapen hade jag kanske inte givit upp.


Status i dag, 35 år senare.

Stigen har varit ovanligt knölig, något som kan förväntas när man inte är lika okomplicerad som en sjöapa. Och på vägen har jag lärt mig att man normalt inte kan tjäna pengar på idéer. Så denna redogörelse är ett sorts överlämnelsedokument för protonplattan. Ifm. denna process har jag åter börjat analysera det som anses som vedertaget och som är av relevans i saken.

1.    Det existerar en stark repellerande kraft från protonerna. Kraften brukar åskådliggöras med ett diagram som visar hur den ökar med minskat avstånd helt fram till den plötsligt övergår till attraktion.
2.    Fler än en proton måste ha minst en neutron för att kunna vara tillsammans. Neutronen tycks fungera som ett lim. Som exempel kan alfapartikeln nämnas. Den består av två protoner plus två neutroner. Neutronen är en proton med en elektron, vilket borde förklara limeffekten.
3.    Trots attraktionen mellan protoner och elektroner, tar inte protonerna i atomkärnan till sig dess omgivande elektroner, och omvandlar sig till neutroner. Undantaget är när protonerna är för många tillsammans (i större atomkärnor) och en av de behöver omvandlas till en neutron för att stabilisera atomkärnan.

Hur det senare går till kan man spekulera i. Kanske är det så att en proton stöts ut från atomkärnan och omedelbart träffas av en elektron från närmast omgivande skal. Att den därefter dras tillbaka till atomkärnan, kan ju förklaras av punkt 2. Att en fri elektron inte tas emot med öppna armar av atomkärnan kan kanske förklaras av elektronens rörelsemönster som är annorlunda än det för en neutron, eller kanske pga. elektronens ev. koppling till en foton. Det skulle säkert vara av intresse i detta sammanhang att veta varför elektronerna är intresserade av protoner.

Följande gäller alltså:
A.    Protoner är repellerande både mot andra protoner och mot elektroner.
B.    Men protonerna attraheras trots det av elektronerna. (En paradox.)

Och följande tycks gälla:
C.    Det som håller samman protonerna i en atomkärna är deras omgivande elektronskal, som också neutraliserar protonernas repellerande kraft gentemot omgivningen.

Gravitationen skulle kunna förklaras av B, samtidigt som A ger oss en antydan om att jag var på rätt väg med mina inledande försök, vårvintern 1974. Ambitionsnivån kan ju ifrågasättas, men jag har bara använt logik för att lägga pussel med redan erkända faktum.

Tanken den gången var också att den repellerande kraften från en eventuell protonplatta skulle styras genom att vrida den i olika vinklar mot jordytan. Att skärma den mha. av plattor eller ett fodral, som delvis omvandlade den till en kondensator skulle vara ett annat sätt att styra den.

Men den stora uppgiften kvarstår; att lagra en större mängd separerade protoner, och jag lämnar med detta över stafettpinnen till den som önskar förfölja min ambition. Tekniken att separera protoner och sända dem vidare existerar redan.


Rolf Sjöström, 20/9 2009.




Ljusets konstanta hastighet.
Enligt vetenskapen är ljusets hastighet konstant i vakuum. Så konstant att den inte ens förändras även om ljuset sänds från en ljuskälla i rörelse.

Av detta följer helt logiskt att det vi definierar som elektromagnetiska rörelser av fotoner, måste vara vågrörelser genom ett medium som ljuskällan befinner sig i.

Detta kan jämföras med ett föremål som rör sig genom vatten. De tryckvågor som det kan alstra i alla riktningar har alla samma hastighet, både framför och bakom föremålet. Och genom att föra en avläsare av nämnda tryckvågor, till eller från det objekt som alstrar tryckvågorna, kan man uppleva olika frekvenser på dem. Utbredningshastigheten är alltså konstant, även om frekvensen skulle förändras pga. avläsarens rörelser, precis som med ljus.

Jag har längre upp beskrivet och förklarat universum som ett enkelt 3-dimensionellt hav av strängar där dessa strängar här och där har klumpat ihop sig till atomer.

Konklusionen av ovanstående måste därför bli att ljuset är ingenting annat än vågrörelser genom detta strängarnas hav. Och den vidare konklusionen måste bli att denna förståelse borde bli ett hjälpmedel för att komma vidare inom partikelfysiken, även om vi skulle fortsätta att använda begreppet foton.

Att fotoner skulle vara partiklar med massa anses bevisat då ljuset böjer sig runt svarta hål, men om det nu bara handlar om vågrörelser genom denna strängarnas ocean, då blir en sådan böjning också naturlig pga. den större tätheten av strängar närmast (de svarta hålen.). Det ljus som skimrar runt de svarta hålen kanske t.o.m. har sitt ursprung från tryckvågor av strängar som pressats ut från dessa svarta hål. Vi har också relativitetsteorin att ta hänsyn till. Den kan ju tolkas till att den energi som avges skall speglas i en minskad massa, eller energi. Och det borde ju inte heller vara ett problem för denna teori.

Det som här är sagt om ljus gäller, gäller naturligtvis alla typer av ”foton-baserad” strålning.

Se också Fotonens död.


Rolf Sjöström, 17/1 2010.




Vägen mot Otronplattan eller uppföljaren till Protonplattan.
Det är nu 36 år sedan jag avbröt de experiment vars slutmål var att bereda vägen för en gravitationsavvisande protonplatta. Se längre upp i denna ”blog”.

Ett välbekant fenomen är att; ett svar leder alltid till nya frågor. Ett svar kan betraktas som ett trappsteg man kravlar sig upp på, för att därifrån försöka komma vidare, genom att med logikens och erfarenhetens hjälp etablera nästa trappsteg. Så är det också vid studier av materiens mindre beståndsdelar. Man kan etablera teorier eller sanningar vid olika trappsteg innan man har ett gott nog fotfäste för att gå vidare. Vi accepterar exempelvis protoner och elektroner som en förklaring till elektrisiteten. Så enkelt är det bara; de har något som vi definierat som olika spänningar, och som strävar efter att utjämna varandra.

Och för att komma vidare kan man som alltid fråga sig ”varför”? Och vad är en elektrisk spänning?

Jag har längre upp beskrivet vårt universum som ett oändligt stort och tredimensionellt hav av strängar, och att varje atom i den materia som vi kan uppleva är sammansatt av olika föreningar av strängar. Detta bygger jag ett trappsteg på, vilket tar oss vidare till;


Subatomära handtag, ett nytt begrepp.

Det finns ingen anledning till att tro att nämnda föreningar av strängar, alltså subatomära partiklar, alltid skulle vara släta små bollar utan någon utstickande ände till en av de ingående strängarna. Antag att exempelvis elektronen har minst en sådan utstickande strängände. Och eftersom nu strängarna kan fastna i varandra och bilda nämnda föreningar, så betyder det att strängar som omger en elektron också kan fastna i den strängände som sticker ut som ett ”handtag” från elektronen. Dessa subatomära handtag borde alltså finnas. Och eftersom vi vet att det finns krafter som håller ihop delarna i en atom, etablerar jag nästa trappsteg baserat på dessa handtag.


De olika subatomära handtagen.

Det är nu dags att se på vilka handtag vi har inom en atom. Att det finns olika handtag kan vi utgå ifrån eftersom vi annars inte skulle ha atomen uppbyggd efter bestämda regler.

En neutron kan sönderfalla i en proton och en elektron. Det finns alltså ett handtag i protonen och ett i elektronen. Dessa kan kopplas samman och då får vi en neutron. Vid en lösare sammansättning mellan dessa två, har vi en väteatom. Med samma logik kan den atomen därmed förklaras med att vi har en eller flera strängar som bildar en kedja mellan protonen och elektronen.

Två elektroner binder sig inte till varandra eftersom deras handtag ser likadana ut, dvs. för att två subatomära partiklar skall kunna kopplas samman måste det ske mha. en s.k. hon- och en hankontakt.

I atomkärnor finns det aldrig mer än en proton utan sällskap av neutroner. Två protoner kan t.ex. inte hålla sig tillsammans utan två neutroner. Och just den konstellationen utgör heliums atomkärna. Där passar antagandet om handtagen väl in i bilden. För samtidigt som de två protonerna är kopplade till var sin elektron, som befinner sig utanför atomkärnan, så finns det inget handtag som kopplar en proton till en annan proton. De skulle därför separeras och bilda två väteatomer, om det inte vore för de två neutronerna. En neutron, som alltså är en proton med en elektron, fungerar tydligtvis som ett lim. En logisk förklaring skulle kunna vara att en elektron, som rör sig runt beskrivna atomkärna, får närmaste neutrons elektron att hoppa över till angränsande proton. Och på grund av detta kan elektronens placering utanför atomkärnan förändras i takt med, eller i stället styra, hur en elektron i atomkärnan förflyttar sig mellan två protoner, två protoner som då turas om att vara neutron.

Det borde nu vara dags att etablera ett nytt trappsteg, innan vi förlorar fotfästet. Trappsteget skulle kunna vara;


Handtag mellan subatomära partiklar kan kopplas lös för att därefter kopplas mot andra partiklar.

I exemplet ovan kan vi se hur de fyra nukleonerna (protoner och neutroner) turas om att vara neutroner, genom att en elektron i en av de två nukleoner som för tillfället är en neutron hoppar över och binder sig till en av de två protonerna och gör den till en neutron. Detta sker tillräckligt raskt för att inte nukleonerna skall avlägsna sig från varandra. Den hoppande elektronen fungerar då som ett lim i atomkärnan, eftersom protonerna konkurrerar om den. Vi har mao. en stabil atomkärna.
Och med denna beskrivning på hur handtagen växlar här, så skulle man djärvt kunna påstå att de elektroner som omger atomkärnan inte går i någon omloppsbana runt denna, utan de bara hoppar omkring utanför atomkärnan, allt eftersom protonernas ”stränghandtag” växlar mellan dessa elektroner och elektronerna i neutronerna. I detta samspel mellan ”inre” och ”yttre” elektroner är det inte uteslutet att dessa kan byta plats med varandra.

Ovanstående fungerar som en förklaring till både de krafter som håller samman en atomkärna och de krafter som håller samman en atom.

Antagligen har elektronen två handtag, ett som kopplar sig mot protoner och ett som kopplar sig mot strängar, som gärna bildar kedjor. Skillnaden mellan en neutron och en väteatom blir då att i neutronen är elektronens fäste mot strängar ledig. (Detta fäste kan vara det som hjälper till att hålla en neutron tillsammans med en proton.) Och i väteatomen skulle då elektronen i tillägg till att vara kopplad mot protonen, med sitt andra fäste också vara kopplad mot en omgivande sträng, eventuellt en kedja av strängar.


Otronen, ett nytt begrepp.

Neutronen kan sönderfalla i en proton och en elektron. Om det är så att det som uppfattas som en positiv laddning hos protonen skulle utgöras av positronen, som också det är en erkänd partikel, vad sker då om man avlägsnar denna positron från protonen? Kvar borde det bli en neutral partikel, något mindre än neutronen. Låt oss kalla denna för en ”otron”.

Det kan också vara så att protonens handtag bara råkar se likadant ut som positronens, dvs. att det inte är säkert att det går att separera någon positron från protonen. Men om otroner existerar så verkar det som om dess handtag som håller en positron är mer låst än övriga handtag, och att handtaget inte passar elektroner, eftersom det ju inte finns negativa nukleoner.

Vi skulle nu kunna sammanfatta ovanstående med en uppräkning av de olika handtagen.

1. Eventuellt; handtag mellan otron och positron.
2. Handtag mellan proton/positron och elektron.
3. Handtag mellan elektron och omgivande strängar


Gravitation.

Som jag har beskrivet tidigare under en annan rubrik dras strängarna mot varandra, och bildar subatomära partiklar, där strängarna utgör meningsfulla beståndsdelar, dvs. olika strängar, eller olika kombinationer av dessa, leder till olika subatomära partiklar. Att strängar dras till varandra borde också gälla för de strängar som har fastnat i elektronernas ena handtag, och leda till att all materia dras samman, och därmed vara förklaringen till gravitationen. Oändliga kedjor av strängar kan på samma sätt förmedla denna kraft genom universum.


Elektromagnetism - magnetism.

Nätet/kedjorna av strängar som på beskrivet sätt är fästade till elektronerna, förklarar också hur en förflyttelse av elektroner, i en elektrisk ström, mha. strängkedjorna drar i omgivande elektroner.

Fenomenet med att en magnetisk pol har egenskapen att antingen attrahera eller repellera en annan pol ger en antydan om att strängarna både har kraften att ”skruva sig in i varandra” och ifrån varandra.

På detta område kan man gå betydligt djupare och se på sambandet mellan magnetismen som en riktad gravitation mellan poler och den magnetiska repulsionen som en repellerande gravitation mellan poler, och vidare därifrån försöka finna ett sätt att vända på gravitationen. Funderingarna-konklusionerna i detta dokument skall då förhoppningsvis kunna vara till hjälp i denna strävan.


Otronplattan.

Som påpekat finns det inte negativa nukleoner. Därför; Om det därför skulle vara möjligt att från protoner avlägsna nämnda positroner (om som sagt det är en eventuell förekomst av denna som gör protonen positiv), borde en framtagen samling av de resulterande otronerna kunna förhindra strängar att förmedla de sammandragande krafter som vi annars har mellan beskrivna handtag.

Frågan är hur man framställer, förvarar och bevarar dessa otroner, i en otronplatta som en sköld mot gravitationen.


Strängarnas förmåga att fästa sig till varandra.

En fråga som skulle ha kunnat ställas först, är varför strängarna överhuvudtaget är intresserade av att fästa sig till varandra. Frågeställningen har emellertid större relevans här. Ett svar till frågan får man om man ser på strängarna som föremål som är utformade med ojämnheter och att de pga. av trängsel alltid stöter emot varandra. Deras utformning avgör därmed huruvida de kan bygga subatomära partiklar eller som ovanför beskrivet bara kan fästa sig till varandra och till redan utformade subatomära partiklar, eller vid en typ av ”likriktning” kan utöva en repellerande kraft.


Avslutningsvis.

Jag har i ovanstående redogörelse endast använt mig av logik som verktyg, eftersom att forska och utföra experiment på strängar måste väl kunna anses som orimligt. Det sägs ibland att logik inte gäller på denna nivå. Men det argumentet har upp genom historien alltid använts när saker inte har gått att förklara, och man kompletterar då tillkortakommanden med en sorts mystisism, som inte går att motargumentera. En brandfackla som detta dokument kommer förhoppningsvis att vara mer belysande än något annat.

Det intressanta är att det ser ut som om de fyra naturkrafterna (gravitationen, magnetismen, den starka och svaga kärnkraften) borde kunna förklaras med ovanstående.

Och såvitt jag kan se har jag inte förnekat accepterade sanningar. Att t.ex. en nukleon är uppdelbar i mindre beståndsdelar som kvarkar passar också bra in i bilden, då ju allt är nedbrytbart ner till strängnivå, enligt ovanstående. Jag har emellertid uttryckt en fundering angående en eventuell existens av otronen, som därmed blir ett nytt begrepp.


Rolf Sjöström, 22/5 2010.




Magnetisk repulsion existerar inte.
Jag skriver i kapitlet ovanför att:

”Två elektroner binder sig inte till varandra eftersom deras handtag ser likadana ut, dvs. för att två subatomära partiklar skall kunna kopplas samman måste det ske mha. en s.k. hon- och en hankontakt.”

Detta medför att de strängar som kopplar sig mot nämnda subatomära handtag måste ha motsvarande hon- och hankontakter. De sammankopplande strängarna kan då ha en hankontakt i ena änden och en honkontakt i den andra, och/eller att varannan sammankopplande sträng fungerar som han- eller honkontakt. Alternativt skulle det kunna röra sig om mer komplicerade kedjor. Att det är det första av de tre alternativen framgår längre ned.

Om man ser på ett stycke järn som har magnetiserat sig, så består det stycket av mikroskopiskt små enheter, där varje enhet har ett överskott av elektroner i den ena änden, och alla dessa ändar är riktade mot samma magnetiska pol. Och som nämnt tidigare är alla elektroner kopplade till strängar, som kan bilda långa kedjor. Vi får då en bukett av strängar som strålar ut från denna pol.

Mot magnetens andra pol sitter en motsvarande mängd med kedjor av strängar som är kopplade mot neutronerna-protonerna i nämnda enheters andra ände.

Eftersom det, enligt ovanstående kapitel, är strängar som förbinder nukleonerna i en atomkärna med omkringliggande elektroner, så kommer kedjorna av strängar från magnetens ena pol att koppla sig mot kedjorna av strängar från magnetens andra pol. Detta blir nu också ett villkor för att magneten skall kunna existera. Den ena änden till strängkedjorna drar elektronerna mot en pol och strängkedjornas andra ände drar neutronerna-protonerna mot magnetens andra pol. Dessa kedjor av strängar är också förklaringen till hur ett stycke järn kan bli magnetiskt bara av jordens relativt svaga magnetfält, genom att beskrivna kedjor av strängar först etablerar enstaka mindre magnetiska enheter, som via tillhörande strängkedjor också magnetiserar resten av järnet.

Att beskrivna buketter av strängkedjor från de två polerna kopplar sig mot varandra betyder att varje sträng i dessa sammankopplande kedjor har både en han- och honkontakt, så när en strängkedja från en pol möter en strängkedja från den andra polen kopplas de samman.

Om man trycker två magneters likadana poler mot varandra upplevs det vi har kallat repulsion. Detta ord kan vara missvisande och vilseledande, och kan få en till att tro på magiska faktorer, men det som det handlar om är trängsel. Det blir ungefär som att försöka placera en sak där det redan står en sak. Detta är egentligen fascinerande att så handgripligt kunna känna strängarna.

Om man däremot vänder på den ena av de två magneterna, så kopplar sig strängkedjorna från elektronerna i den ena magneten mot neutronerna-protonerna till den andra magneten, och vise versa. Båda magneterna uppträder nu tillsammans som en magnet, och i detta fall uppstår inte den beskrivna trängseln bland strängarna eftersom strängkedjorna går förbi de sammankopplade magnet-ändarna.

En vidareföring av denna logik får oss också till att förstå att det som brukar benämnas som kraftfält runt en magnet är beskrivna strängkedjor.

Jag har i det föregående kapitlet redogjort för varför en elektron har två subatomära handtag. Här kan vi bara konstatera att båda behövs. Det ena handtaget mot neutronerna-protonerna internt i magneten och det andra för de externa strängkedjorna. Också för neutronerna-protonerna blir kopplingen mot strängkedjorna som beskrivet i föregående kapitel.

De slutsatser som jag i det ovanstående har presenterat, mha. logik byggt på existensen av strängarna, bör anses som milstolpar inom området.


Rolf Sjöström, 17/6 2010.




Gravitationen och strängarna.
Eftersom atomens minsta byggstenar är strängar, är ju naturligtvis alla krafter baserade på strängarnas egenskaper. Jag bortser här, för förenklingens skull, från det faktum att också strängarna antagligen är delbara, eller har en minsta gemensam nämnare.

Som jag har beskrivit i tidigare kapitel fastnar kedjor av strängar i atomens olika delar, och på så vis skapar de olika krafterna som reglerar atomens värld. Att strängar eller kedjor av strängar fastnar i atomens olika beståndsdelar är ganska lätt att förstå då de subatomära partiklarna är uppbyggda av strängar. Baserat på detta skall jag nu förklara gravitationen.

Om vi ser på planeten jorden som ett bra och verkligt exempel på hur gravitationen verkar, kan vi enkelt förstå att när en kropp, som jorden, är fylld av dessa strängkedjor, måste de få en riktning som är radiell. Detta både av ”trängsel” och för att strängkedjorna står i kontakt med kedjorna utanför jorden.

Ett föremål på ytan av jorden blir därmed påverkad av riktningen på nämnda strängkedjor. Och som jag har beskrivet tidigare kan strängarnas bindningar, ”handtagen” mot subatomära partiklar, kopplas lös för att därefter kopplas mot andra partiklar. Vi kan därför lätt föreställa oss hur de subatomära partiklarna i föremål på jordens yta blir påverkade av strängkedjorna som alla har en radiell riktning från jordens centrum. Med hög intensitet kopplas atomens olika partiklar, enligt beskrivningen i tidigare kapitel, till och från strängkedjorna. En planet med större massa än jorden, ger större täthet på strängkedjorna och därmed högre intensitet på till-och-från-kopplandet mellan de subatomära partiklarna och strängkedjorna. En fastare anslutning mellan subatomära partiklar och strängkedjor kan vara möjlig, men det skulle i så fall vara på ett sätt som inte är beskrivet i ovanstående kapitel.

En relevant fråga är varför inte kopplandet till en strängkedja lika gärna drar ett föremål från jorden. För att förstå det kan man jämföra med att rycka fram och tillbaka i ett utsträckt rep som bara sitter fast i ena änden.

Strängkedjorna strålar, som beskrivet, radiellt ut från jorden, och de ständiga rörelserna från interaktionen mellan alla involverade partiklar skapar därför ryck åt alla håll i dessa strängkedjor. Men bara de ryck mot den ände som håller fast strängkedjorna, alltså riktningen mot jordens centrum, skapar den dragande kraften som upplevs som gravitation.

En strängkedjas längd kan vara obegränsat lång. Gravitationen kan därför sträcka sig genom galaxer. I tidigare kapitel nämner jag strängar som förmedlare av ljus- och radiovågor, i stället för fotoner, som en förklaring till ljusets konstanta hastighet. Om man beaktar detta; ljusets/radiovågornas radiella utstrålning från ett föremål och den radiella konstellationen av strängkedjor från samma föremål, så skulle man kanske i förlängningen kunna utnyttja en viss frekvens på utsänd ljus-/radiosignal genom strängkedjorna från ett föremål för att påverka den gravitation som föremålet normalt är utsatt för. Detta om det då skulle vara möjligt att denna frekvens skulle bryta strängkedjorna, förhindra att de fastnar i det som omger föremålet eller att föremålet själv inte fastnar i omgivande strängkedjor.

Till slut vill jag påminna om att ovanstående är teorier som varken går att bevisa eller motbevisa. Men logiken bakom dem är baserad på följande konklusioner som jag tror de flesta kan ställa sig bakom.

1. De olika subatomära partiklarna måste vara uppbyggda av något. Detta något kan vi kalla strängar.

2. Det skulle vara högst osannolikt om sammansättningen av de strängar som formar dessa subatomära partiklar skulle vara så perfekt att det inte skulle vara en interaktion med strängar utanför dessa partiklar.


Rolf Sjöström, 21/6 2010.




Fotonens död.
Som jag nämner i ett tidigare ”kapitel” så finns det fog för att anta att det vi uppfattar som ljus eller annan strålning inte är baserat på det som i runt hundra år har betecknats som fotoner. Jag skriver att i stället för fotoner är det antagligen vågrörelser av strängar, eftersom dess hastighet är konstant, även om källan till strålningen förflyttar sig.

Mot detta påstående kommer exempelvis följande argument att framföras av den etablerade vetenskapseliten:

Om man slår ihop fyra väteatomer får man en heliumatom plus ”fotonstrålning” (ljus). Och eftersom vikten av en heliumatom är lägre än vikten av fyra väteatomer måste ljuset bestå av partiklar som man kan kalla fotoner.

Mitt svar till detta är; Studera min förklaring till gravitationen ovanför. Där kan vi se att vi har totalt fler subatomära stränghandtag för de fyra väteatomerna än för en heliumatom. Och det är detta som förklarar skillnaden i massan, det vi uppfattar som vikt.


Rolf Sjöström, juli 2010.




Fysiken möter filosofin och religion.
Efter mina grundiga genomgångar av hur strängarna styr atomerna, kommer frågan om strängarna därmed också styr oss.

Svaret är; Vi och våra tankar styrs av det som sker på cell-nivå, som styrs av det som sker på molekylär nivå, som styrs av det som sker på atomär nivå, som styrs av det som sker på strängnivå. Och vi kan inte styra strängarna.

Men vi kan ju t.ex. bestämma oss för att lyfta en arm, och göra det. Hur stämmer det om tankens elektriska signaler indirekt styrs av strängar, som vi inte kan styra?

Under överskriften ”Parallella världar” nämner jag möjligheten till att några grupper av strängar klumpar ihop sig till subatomära partiklar som inte reagerar med de som bygger upp vår värld. Kan svaret ligga där i form av en parallell ”skuggvärld”, som är uppbyggd av dessa atomer och kopplad till oss via strängar, som påverkar och styr oss/våra tankar? Det är här religionen kommer in i bilden. Har vi funnit själarnas boning?

För faktum kvarstår; Allt som sker initieras av strängarna, som vi ju tydligen kan styra med bara kraften från tanken.


Till slut.

Antag att i det oändliga universumet ligger strängarnas hav med en diameter på exempelvis 30 miljarder ljusår. "Havet" innehåller alla galaxer och andra stjärnhopar. Antag vidare att en resenär tar sig förbi alla stjärnor och till slut också förbi ytterkanten av strängarnas hav. Och när resenären inte längre kan se en stjärna och fortsätter att resa kommer denne ingenstans, om korrigering av kursen görs för att ta hänsyn till det s.k. krökta rummet.

Detta att komma ingenstans är, filosofiskt sett, därmed kanske universums yttre gräns.

Apropå filosofi: Möjligheten till att det finns en kopia av jorden med oss i ett annat solsystem är oändligt liten. Matematiskt beskrivs oändligt liten som 1/∞. Men nu finns det ju ett oändligt antal stjänor (solar) i universum. Vi skall alltså multiplicera 1/∞ med ∞ som då ger sannolikheten 1.

Alltså: ∞ x 1/∞ = 1, vilket betyder att möjligheten är 100 %.


Rolf Sjöström, augusti 2010.




En förklaring till den komplicerade kvantfysiken.
I försöken att förstå vissa oförklarliga betéenden inom atomen har det under de senaste hundra åren utvecklats många komplicerade teorier inom ett område som benämns kvantfysik.

Det finns anledning till att tro att förklaringen till dessa betéenden ligger i det som jag längre upp har beskrivet; nämligen det dynamiska förhållandet mellan de subatomära partiklarna och strängarna. Se längre upp under ”Vägen mot otronplattan../De olika subatomära handtagen”, där jag beskriver sam- och växelverkan mellan proton, neutron, elektron och strängar. Jag har i det exemplet använt mig av en heliumatom, eftersom den är den enklaste atomen med alla de nämnda ingredienserna.

Resultatet av den ovanför beskrivna sam- och växelverkan ger effekter som kvantfysikens komplicerade teorier försöker förstå, som t.ex. partiklarnas placering och deras förändrade energitillstånd. Om vi ser på hur jag i exemplet med heliumatomen beskrev växelverkan mellan dess beståndsdelar och omgivande strängar har vi en atom som hela tiden växlar utséende, utan att förlora heliumatomens egenskaper. Detta kan ha givit upphov till utsagnet om att man inte kan säga exakt var en atom befinner sig i en viss mängd av atomer. Detta utan att atomen har behövt flytta på sig. Nämnda utsagn är ett typiskt exempel på hur en felaktig förståelse kompletteras och lappas ihop med myter.

Eftersom det antagligen är såsom jag har beskrivit strängarnas växelverkan med de subatomära partiklarna, borde därmed energin utlöst vid strängkedjornas handtagsbyten mot de subatomära partiklarna vara en multipel av det som har definierats som en kvant. Och detta borde ha en samsvarighet med de gravitationsverkande krafterna, alltså det jag beskriver som strängkedjornas ryck vid handtagsbyten.

Kvantfysiken försöker också att komma tillrätta med oförklarligheter om fotonens betéende, men som jag längre upp har förklarat, så kan fotonen inte finnas annat än som en vågrörelse genom kedjor av strängar. Dessa strängar i vågrörelse kan däremot ge effekter i samverkan med de subatomära partiklarna, effekter som av tradition har tillskrivits fotonerna.


Rolf Sjöström, oktober 2010.




En ytterligare spik i fotonernas kista.
Vetenskapens överstepräster kommer säkert att bränna mig på bål för detta, eftersom tron på fotonens existens har sjunkit lika djupt in som den nästan 2000-årigt långa tron på att allt består av de fyra elementen; jord, eld, vatten och luft.

Jag kan förstå att teorin om de fyra elementen fick fotfäste, eftersom det stämde utifrån det man kunde observera. Ev. alternativa ogripbara teorier kunde inte konkurrera med det som man bevisligen kunde se med egna ögon. Tron på existensen av fotonen följer i princip samma mönster.

Tron på fotonen som en förklaring på en stor del av det som sker på atomär nivå, tvingar fram nya teorier för att förklara det oförklarliga. Som t.ex. att en foton på förhand skall kunna veta vad en annan foton kommer att göra. Det är ännu ett exempel på mytbildning, som har kommit till för att lappa ihop en felaktig förståelse av verkligheten. Se Delayed_choice_quantum_eraser.

Beskrivna gåta i det experimentet får en mer logisk förklaring om man ser fenomenet som strängars vågrörelser med olika amplituder, där det naturligtvis blir samma amplitud på de två vågrörelserna som sänds samtidigt. Är amplituden inte tillräckligt stor klarar varken den nedre eller övre vågrörelsen att gå igenom linsen eller det halvreflekterande glaset. Prismat med dess vinkel är inte reflekterande.

En annan konstig uppfattning är förklaringen till fotonens vågrörelse som ett resultat av det egna kraftfältet. Vad består i så fall det kraftfältet av. Kejsarens nya kläder? Jag har inte sett dem. För att ett kraftfält skall styra någonting måste det finnas en omgivning också i rymden som kraftfältet interagerar mot. (Strängar?) En hjulande foton i förhållande till en medföljande motvikt skulle kunna ge en vågrörelse, som också är så flat som t.ex. polarisering av ljus utgår ifrån att en vågrörelse skall vara. Men en foton med motvikt är också långsökt.

Längre upp har jag inlett mitt krig - mot fotonerna - baserat på ett vetenskapligt accepterat faktum som säger att ljusets hastighet är konstant. Alltså att ett rymdskepp skulle kunna flyga förbi det ljus som det själv sänder framför sig. Därför slår jag vetenskapseliten i huvudet med deras egen klubba, och säger att nämnda ljus är vågrörelser genom strängarnas hav, precis som vattenvågor framför en båt.

Åter igen: Strängar är inte bara en ingrediens i de subatomära pariklarna. Strängarna utgör hela det "hav" som omger och penetrerar det universum vi kan observera. Det är också en konstant dynamisk växelverkan mellan alla subatomära partiklar och dess omgivande strängar, som i sin tur står i direkt eller indirekt kontakt med allt.

Om jag överlever bålet, och får nobelpriset; finns bara ett ord:
-Äntligen.

Men glöm inte att nominera mig först!


Rolf Sjöström, november 2010.